Så var det äntligen här, betat jag väntat på. Eftersom
STEAM släpper in ägare av det föregående spelet i Dawn of War-serien,
Soulstorm, i multiplayer-betan av
Dawn of War II och dessutom drog av 75% på priset av detta för att locka ytterligare såg jag ingen anledning att inte slå till. Nu ska jag bara försöka stå ut tills jag kommer hem från Norrland till min stackars försummade dator så jag kan installera och spela.
Jag passade även på att slänga med
The Orange Box i varukorgen, dels för att jag ännu inte spelat det (ja jag är hopplöst efter i PC-utbudet och listan med ospelade måste-spel kommer snart tävla med bibeln i tjocklek och ålder) och dels för att mina tvångstankar fick mig att känna mig lite löjlig köpa spel för 40 spänn på STEAM, lite som när jag på mataffären alltid måste fundera ut mer att köpa när jag egentligen bara ska köpa mjölk för att jag dras med nån motvilja att ta struntsummor på kort.
Hursomhelst ingick det ett spel i Oranga boxen som faktiskt går att spela med acceptabel prestanda på svågerns hopplöst gamla P4:a (När hade en annan 768mb ram senast?), nämligen
Team Fortress 2. Med tanke på hur länge precis alla andra levande varelser på jorden spelat detta spel så väntade jag mig inte att brilljera direkt, men jag var inte heller beredd på den totala förödmjukelse som väntade mig. Jag kände mig som en 90-åring i rusningstrafik vid tangentbordet och var för en gångs skull glad att jag var på en tysk server så jag bara knappt förstod förolämpningarna som yttrades mot mig för min prestation. Efter knappt 15 minuters konstant döende mumlade jag generat nånting om dålig ping för mig själv innan jag stängde ned eländet.
Frågan som spökat hela dagen är nu: "Har jag blivit för gammal för (team)Deathmatch?"